I en tid då kvinnor fick kämpa för att göra sin röst hörd, uppträdde Signe Widell på världens stora scener för att visa att en kvinnas röst också räknas. I 1700-talets Sverige spelades kvinnoroller av pojkar, men när det på 1800-talet ansågs oanständigt för en man att spela kvinna, började teaterscenen öppnas för kvinnor.

Uppväxt

Signe föddes på Marstrand 1867 och växte upp i en familj med fyra döttrar. Systrarna Widell fick alla en utbildning och Signe studerade till skådespelerska. 22 år gammal började hon sina studier för regissören August Lindberg och skådespelerskan Hedvig Raa-Winterhjelm.

I slutet av 1800-talet fick hon fast tjänst på Dramaten, där hon blev känd som en skicklig komiker. Redan vid sekelskiftet 1900 lämnade hon teaterscenen för gott med orden; ”det är min fasa att göra gamla, slitna roller. Nytt vill jag göra”. Istället blev hon berätterska och sångerska i sagans och visans värld och hennes föreställningar blev enorma succéer runt om i världen.

Kampen för kvinnlig politisk rösträtt

Vid sidan av sin karriär engagerade sig Signe i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon satt med i styrelsen för den lokala rösträttsföreningen på Marstrand och var centralstyrelsemedlem i landsföreningen. Hon reste ofta runt till de lokala rösträttsföreningarna där hon uppträdde för att hjälpa till att locka nya medlemmar, samtidigt som hon skänkte föreställningens intäkter till föreningens fortsatta arbete.

Redan tidigt i karriären var Signe med och skapade debatt kring kvinnofrågan. 1897 spelade hon huvudrollen Saga i det kontroversiella dramat ”Lejonets unge” skriven av feministen Frida Stéenhof, där hon gör revolt mot samhällets regler och väljer friheten före äktenskapet.

Signe Widell avled i cancer och begravdes i Nice 1922, dit hon åkt för sin hälsas skull. Då hade hon hunnit vara med och påverka synen på en kvinnas röst och roll i det svenska samhället. Ett av minnesorden löd; "Stämman har tystnat, men minnet av den talangfulla konstnärinnan, den goda och glada kamraten, skall leva ljust och vackert”.